Att vara, eller inte vara.

klarhet

2008-04-26T13:06:00.001-07:00

Om man blundar så försvinner inte världen.
Jag blundar och det jag vill blunda för blir ännu tydligare, ännu klarare och skarpare.
Jag vänder mig om, men i slutändan vänder jag bara ryggen åt mig själv.
Det är kallt och klart ute och precis som när man blundar så förstäker vårnattens mörker precis allting inuti, allting jag känner och tänker.
Jag målar in mig i ett hörn. Det är perspektivgivande, och därifrån är det lätt att betrakta allt och förstå, men konfrontationen är oundviklig. Verkligheten är oundviklig och den bultar genom alla nerver. Det är så hårt att konfronteras med sig själv och särskilt när det får en att inse att passivitet varken är en rättvis eller bra lösning. Och att man inte har något alternativ.

-

2008-04-25T16:31:00.000-07:00

Är det naturligt att falla så sjukt hårt för någon som man bara bytt enstaka nödvändiga fraser med? Som man knappt känner mer än till namn och utseende?
Naturligtvis är det en sångerska igen, och det är nog nästan allt jag vet: Hon sjunger, hon dansar, hon har de vackraste ögonen jag någonsin sett och ett leende att dö för. Den senaste veckan har jag befunnit mig i samma omklädnings- och sminklokaler som henne, på samma scen och till och med precis bredvid henne på en dans. (Vi sätter upp ett spex med skolan). Jag är inte ens säker på om huruvida hon är trevlig och smart. Jag vet bara att hennes sångröst gör mig nervös och tanken på att hon befinner sig i samma rum som jag gör mig ännu nervösare. All min energi går åt till att inte sitta och vrålstirra åt hennes håll så fort jag får chansen. Och till att intala mig själv att hon inte går runt och suktar efter mig. För hur troligt skulle det vara på en skala? Hon vet ju precis lika lite om mig som jag om henne - och har hon bara utseende och musikalisk förmåga att gå på vet jag inte om hon ser mig som någon större hit.

Varför händer detta? Vad ska jag göra? Jag vill inte att det ska sluta med att jag är passiv som alltid annars, men hur fasen ska man göra? Jag får aldrig möjligheter att prata med henne, och jag har inte heller någon aning om vad jag skulle säga.

Det positiva är väl att jag aldrig varit så säker på hur och vad jag känner. Jag satt på tåget i två timmar idag, på väg hem för att repa inför spexet, och det enda jag kunde tänka på var att jag snart får vara i närheten av henne igen. Så fort jag stängde ögonen så dök hon upp. Det är sjukt läskigt. Jag KAN inte sluta tänka på henne.

vintern rasat

2008-04-19T11:09:00.000-07:00

Jag tror att jag hatar våren. Åtminstone denna våren.
Jag är förvirrad, förvirrad, förvirrad, och ingenting går som jag vill. Jag hasar runt i ett apati-liknande tillstånd som mest går ut på att falsk-le åt alla dåliga skämt/konstiga kommentarer/skumma resonemang/bekräftelsekrävande uttalanden som folk i min närhet slänger ur sig, och att hålla käften. Jag är trött på allt och alla och vill bara gå hem och sova, men här kommer twisten: när jag väl kommer hem så inser jag att det jag egentligen vill är att ha någon som håller mig i handen och är söt. Och det spelar ju ingen roll om det är en tjej eller kille, bara det känns bra och är fint. Men var finns den? Den där fina känslan? De där söta människorna man får lust att hålla i handen? Jag vet en eller två kanske, men det är alldeles för knasigt för att jag egentligen ska våga blanda mig in i det. Jag är ju inte ens säker på vad jag känner.

Just nu ser jag mest tjejer, måste jag erkänna, och det är skönt att kunna inse det utan att bli alltför skraj, men samtidigt är det ganska jobbigt och det är ingen jag känner att jag direkt har lust att snacka med det om. Jag vet inte om det beror på mig eller de jag umgås med.
Jag känner mig helt tom och tung, men samtidigt känner jag så fruktansvärt mycket - utan att veta för vad eller vem och varför. Denna satans vår.

"fina lilla krumelur..."

2008-04-18T08:53:00.000-07:00

Idag har varit en tung dag, fylld av vuxensaker. En eftergymnasial musikskola som jag nyligen sökte in till ville inte ha mig. Jag står som reserv, men jag är tveksam till om det är mycket bättre än att bli nekad helt och hållet.
Jag bråkade med mamma. Tvingades ta ett blixtsnabbt beslut om en nödlösningskurs att läsa i höst (om jag blir nekad de andra musikskolorna jag söker). Det blev "kreativt skrivande" och "litteraturvetenskap och existensiella frågor". Skulle kunna bli intressant, men jag var alldeles för inställd på att slippa stanna kvar här hemma i ett år till. Tanken skrämmer mig lite. Tanken på att flytta också, förstås. Men att fastna här... Usch. Å andra sidan lurar man nog sig själv om man tror att en flytt löser alla problem. Men några i alla fall. Jag måste ta mig ur mina gymnasiala känslo- och tankecirklar, känns det som. Bli vuxen, fast jag inte vill. Eller nej, inte vuxen. Men lite mindre liten och vilsen. Mindre rädd.

En sak jag är rädd för är morgondagen, då jag träffar både henne och honom. Jag är lite rädd för vad jag ska inse. Eller tänk om jag inte inser något alls? Det är nästan värre.

knäppt

2008-04-15T06:02:00.000-07:00

Det är knäppt hur det på samma gång som det händer så sjukt mycket egentligen inte händer någonting. Det känns som att allt står stilla. Eller som att jag har tagit ett steg tillbaka, minst.

En av mina närmare vänner frågade ut mig om min sexuella läggning när vi var på krogen. Det var varken läskigt eller jobbigt, fast jag tror att jag kände mig aningens besvärad. Jag valde att inte välja alls, utan sa något i stil med "jag vet inte, och jag tror inte att jag kommer att veta heller. det känns dumt att välja en ettikett när jag är osäker, som att stänga en dörr. ". Hon höll med om det, sa att hon inte heller visste. Saken är den att hon har varit tillsammans med sin pojkvän i ca 4 år, och behöver egentligen inte bekymra sig om sådant. Fast vad vet jag, hon kanske går runt och är lika nojjig som jag är? Hon verkar i och för sig väldigt kär i honom, men skenet kan ju bedra.
Mitt agerande fick mig både att bli stolt och samtidigt irriterad på mig själv. Jag höll inte stenhårt på någonslags fejk-heterosexualitet. Å andra sidan så gav jag väl ungefär det vagaste svaret i världshistorien. Nåja.

Det knäppaste är att jag tror att jag faller för sopranen igen. Jag faller för henne, samtidigt som jag ibland irriterar mig på henne något fruktansvärt. Hur kan det vara så? Hon är konstig. Jag är konstig. Under en lång tid har vi varit ganska intetsägande mot varandra, bara bytt några vänliga ord, om läget och sådant, när det kommit till kritan. Kanske är det därför allt släppt. Men på sistone har vi börjat umgås med igen, och saker kommer tillbaka, saker som jag kände för kanske ett halvår sen. Jag försöker tolka in saker i hur hon beter sig mot mig, men jag vet att jag bara lurar mig själv, för hon är kramig och gullig mot alla. Hon kramade mig och sa att hon tyckte om mig. Hon strök mig över kinden. Samtidigt som jag inte vill något hellre än att bli kramad så vill jag också dra mig undan. Vill inte att hon ska märka. Vill inte skrämma henne. Vill inte skrämma mig själv.
Den knäppaste twisten av alla är att hon lägger in rejäla stötar på samma kille som jag (trott mig) varit intresserad av i några år, av och till. Och hon verkar kär. Samtidigt kan hon ju vara i samma situation som jag är, men jag tror inte det. Får inte hoppas på det.

Jag känner mig så förvirrad. Jag faller för henne igen. Ändå har jag inte riktigt släppt tanken på honom. Jag har ingen aning om vad jag försöker säga mig själv.

upp och ner

2008-03-27T16:20:00.000-07:00

Jag har påbörjat ett nytt blogginlägg ett oändligt antal gånger sen sist jag skrev, men det har liksom inte velat bli något. Förrän nu. Det är dags att fortsätta, inser jag.
Saker har rört till sig allt mer, och jag vet inte riktigt i vilken ände jag borde börja.

Det sista, och förmodligen starkaste beviset, borde flikas in. Jag vet inte om det är så mycket jag kan säga om det egentligen... Vi kan kalla beviset för Sopranen, en tjej som jag med största säkerhet föll för, någon gång i somras. Jag vet inte om det kan räknas jättemycket, för det var inte intesivt så särskilt länge och känslorna kom och gick under den korta period det varade, (fast antagligen är det så med känslor, särskilt om de råkar uppstå kring en person man inte trodde de skulle uppstå kring), men lite kan det få räknas... Jag vet att jag drömde att jag kysste henne och vaknade med fjärilar i magen. Jag vet att jag blev nervös i närheten av henne, att jag tittade på henne lite extra mycket och länge. Att det alltid pirrade lite speciellt när hon kramade mig hej eller hejdå. Att jag då tyckte att hon var ungefär det sötaste som existerat. Sen insåg jag att hon inte riktigt var som jag trodde, och att hon egentligen var en ganska irriterande och "tjejig" tjej. Jag vet inte om den insikten var ett skydd mot känslorna, eller om det faktiskt var så jag tyckte, men jag släppte henne. Jag kanske inte var kär i henne, utan bara lite attraherad. Oavsett vad så är upplevelsen i sig ett ganska stort bevis för ett eventuellt tjejgillande, även om den kanske inte är avgörande för att bestämma någon sexuell läggning. Nåja. Det öppnade någon slags dörr (även om den dörren mestadels ledde mig in i förvirring).

På sistone har saker hänt. Jag har hånglat med en tjej för första gången (egentligen två, beroende på hur man vill räkna). Jag har också träffat killen med det lockiga håret.
Hånglet? Kändes nog egentligen inte så särskilt. Helt okej, men inte mer. Å andra sidan var det ganska random fyllehångel och inte med någon speciell.
Killen? Jag vet inte. När han är på det bra humöret är han så gullig att man smälter. När han inte är det blir man bara besvärad. Kyssa honom? Jo, visst. Fjärilar i magen? Ibland inbillar jag mig det. Oftast inte. Inte alls alls alls på samma sätt som med Sopranen.

Det stör mig. Jag vill falla för någon riktigt ordentligt, inte bara för att personen är söt utan för att personens personlilghet är söt. Inga tvivel ska finnas över huruvida det är fjärilar eller bara gaser i magen. Kanske en kombination av Sopranen och killen med det lockiga håret? Blir jag attraherad av tjejer men kär i killar? Kan det ens fungera så? Isåfall ligger jag risigt till.

bevisen

2008-02-18T11:55:00.000-08:00

Tankarna har snurrat på ett tag och jag tror att de har mognat tillräckligt mycket för att dyka upp i skrift på bloggen.

Bevis 1. Attraktionen
Det första beviset handlar väl egentligen om den generella "inställningen" jag på sistone insett att jag, troligen, har gentemot tjejer. Jag säger troligen, för än så länge rör ju sig allt väldigt mycket om hypotetiska analyser av tankar och känslor, som, med tanke på min övriga förvirring och beslutsångest vad gäller det mesta i livet, skulle kunna vara ett felspår de också. Men de känns mer och mer rätt. (Och samtidigt mer och mer förvirrande...)

Men jag menar...tjejer. Jag vet inte om jag behöver säga så mycket mer, men för säkerhets skull är det väl bäst att utveckla. Jag inser att det finns tjejer som bara med sitt utseende, eller rättare sagt: sin utstrålning, kan få mig att bli nervös eller ge mig liksom en mjukt knytnävsslag med fjärilar i magen. De har förmågan att få mig att känna mig obekväm men ändå nöjd och priviligierad på en och samma gång. Det finns få killar jag lägger märke till om jag t ex går på stan, och lägger jag märke till dem är det mest "jaha, men han var ju snygg...om man ser det så". Å andra sidan finns det massvis av tjejer jag vill vända mig om efter när de gått förbi. Massvis av tjejer som är "wohooow!". Jag lägger märke till dem i kroppen på ett helt annat sätt.
Jag har alltid varit mer eller mindre blyg och har väl ganska lätt för att bli obekväm i en situation. Länge trodde jag att jag blev nervös för att en person, oavsett kön, var snygg. Jag tänkte aldrig på att snygg är något subjektivt och att de flesta, ja kanske egentligen alla, som passar in på mina snygghetskriterier råkar vara...tjejer.

Jag har alltså insett att tjejer ligger i fokus på ett helt annat sätt för mig än vad killar gör. Jag är helt enkelt...attraherad av tjejer. Jag vet inte vad det innebär helt, och om det finns undantag och hur de isåfall ska kännas. Jag vet inte om det är något jag inbillar mig för att det är en enkel utväg istället för vad som egentligen är på gång. Det känns som att jag precis har börjat förstå det där med känslor överhuvudtaget, och det innebär att jag kanske förbiser ett och annat. Det är som att försöka lära sig ett nytt språk, och precis tagit sig över tröskeln där man kan uttrycka grundläggande behov. Nu gäller det bara att... äeh... inte använda sig att metaforer man inte kan utveckla vidare...
Nåja. Jag är attraherad av tjejer. Nu är det fastslaget.
Så.
Det känns lite läskigt och nu tror jag att jag måste låta tankarna snurra lite till innan jag fortsätter. Lämna gärna tankar eller egna erfarenheter om ni har lust.

kontrabevisen

2008-01-31T07:22:00.001-08:00

Nu har min dator äntligen bestämt sig för att det är okej för mig att logga in på blogspot-sidan. Den tjurade i ungefär en vecka, men kom på bättre tankar när jag lämnade den ifred ett tag. Antar att man kan dra endel parelleller till verkliga livet med det där, men det får bli senare isåfall.

Ju mer jag funderat på det desto mer har jag insett att kontrabevisen är lite luddiga i kanterna. Tyvärr har det inte gjort att "bevisen" känns mer övertygande. Jag har funderat en del på det som Bruden skrivit om behovet av att placera saker i fack, och kommit fram till att det både är töntigt och förvirrande...men att det för mig, just nu i alla fall, är minst lika förvirrande att inte ha någon ettikett på någonting. Åtminstone inför mig själv.

2.
I samband med att min mamma genom sin kommentar försökte luska fram vad det är för typ av garderob jag befinner mig i (för någon slags garderob är det väl) började jag alltså fundera lite över min läggning. Jag hittade en del tecken på tjejgillande, vilket gjorde mig ganska förskräckt, men också en del tecken på att det inte alls var det det var frågan om, vilket gjorde mig ännu mer förskräckt. Tänk om jag trodde att jag gillade tjejer, när jag egentligen bara var sjukt kräsen? Hur vet man om man verkligen känner något, eller inbillar sig att man känner något för att man blir alldeles för förvirrad av att inte känna något alls?

Kontrabevis 1:
I åttan fanns det en kille som var väldigt kär i mig. Han var min nära vän, och jag resonerade att jag inte vågade bli kär i honom för att det skulle förstöra vår vänskap, samtidigt som jag funderade på om jag sättet jag saknade honom på när jag åkte på skidsemester på sportlovet var på ett vänskapligt eller ickevänskapligt plan. Såhär i efterhand får det mig att fundera på om man verkligen ska behöva fundera på sånt om det är på riktigt, men det är kanske en annan sak. I nian kom jag fram till att han trots allt var väldigt söt och att det var ganska mysigt att hålla honom i handen, så jag provade. Jag freakade efter bara någon dag, och kände att mina känslor inte var tillräckliga för att göra honom rättvisa, och så var vi tillbaka där vi började - fast med en ännu mer skum relation. Frågan är om det hela berodde på att jag faktiskt bara inbillade mig att jag kände saker för att jag inte ville se honom olyckligt kär och sen kom på att det var det jag gjorde, eller om jag helt enkelt var (och är) rädd för att vara kär och därmed intalade mig att jag inte var det?
Man kan ju tycka att ens tankar inte borde sätta krokben för ens känslor, och tvärtom.
Jag vet ju i alla fall att jag inte var upp över öronen kär, men det kan ju lika gärna vara ett tecken på att jag är känslomässigt knasig eller kräsen.

Kontrabevis 2:
Killen med lockigt hår som jag går vissa kurser med och ibland tycker är hur söt som helst. Och har tyckt så om av och till i tre år. Å andra sidan börjar jag misstänka att jag kanske lurar mig själv lite för att slippa ta itu med verkligt krångliga saker. Efter att ha tänkt igenom det inser jag att...ja, han är söt, men han är inte underbar, och visst, jag tänker på honom ibland, men jag kan fortfarande äta och sova. Jag blir nervös när jag ser honom, men det blir jag av de flesta människor jag är osäker på ur ett rent vänskapligt perspektiv. Jag skulle definitivt kunna tänka mig att kyssa honom, men jag längtar inte efter det varenda gång jag ser honom. Jag har drömt om honom ett par gånger, men han är verkligen inte den enda som figurerar i mina drömmar.
Å tredje sidan är kanske detta bara ett i efterhand förminskande av mina känslor för att... ja jag vet inte? Minnet av hur en känsla kändes avtar ju när känslan avtar.

Kontrabevis 3:
Jag var visserligen aldrig kär i någon kille under högstadiet (om man bortser från den korta perioden av ett förvirrat vad-det-nu-var), men jag var inte heller kär i någon tjej. Vad jag vet.

Suck. Jag läser igenom vad jag skriver och blir ännu mer osäker. Osäker på hur jag verkligen känner. Osäker på om jag skriver hur jag verkligen känner. Osäker på hur jag tar reda på om jag är totalt ärlig mot mig själv eller bara försöker skaffa mig ett fack att vara i för att sluta behöva vara förvirrad.
Nästa inlägg får handla om "bevisen".

En början

2008-01-24T04:25:00.000-08:00

Jag är då alltså 18 år och ganska clueless om en hel del. Dock har jag börjat komma till Insikt. Insikt om att jag inte är helt heterosexuell, ja att jag kanske till och med är ganska lite heterosexuell. Låt mig inleda denhär bloggen, med allt vad den kanske kommer att innebära, med en liten kronologisk men förvirrad översikt över de punkter som ledde till denna Insikt. I det här inlägget kommer jag att berätta om hur det hela började.

1.
Jag och min ömma moder sitter en dag och slår ihjäl tid framför tvn. Stämningen är lugn och avslappnad, och plötsligt får jag frågan om jag tycker nån random snubbe i rutan är snygg. "Njae", säger jag. "Nähe", säger min moder. "Du kanske gillar tjejer?"
Jag överraskade mig själv med att bli både förvirrad och generad, och säga något i stil med "Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnej!".

Tilläggas bör kanske att jag är en sådan person som lätt blir förvirrad och generad fast jag inte har någon anledning Exempelvis kan jag blir hur nervös och nojjig som helst om någons telefon ringer på en lektion - även om jag vet att det inte är min. Även om jag är bombsäker på att jag inte ens har med mig telefonen till skolan kan den främmande ringsignalen, och rädslan för att den ska kopplas till mig, få mig att känna hettan stiga sakta åt ansiktet.
Ändå fick min reaktion mig att fundera. Varför blev jag så generad? Var det för det faktum att hon "lade sig i" och att jag egentligen snarare blev arg över detta tarvliga intrång på mitt privatliv? Delvis, kanske, men det var absolut inte huvudanledningen.
Var det för att jag tyckte att homosexualitet var något fel eller något fult, som man borde skämmas för att sammankopplas med? Nä... För det tycker jag ju inte. Verkligen inte. Och ändå...blev det på något vis pinsamt att hon trodde att jag var... en sån.

Jag hade fram tills dess egentligen aldrig på allvar ifrågasatt min läggning, och mina tankar om den. Jag visste väl att jag aldrig varit så speciellt överdrivet intresserad av killar, men det trodde jag berodde på att Den Rätte inte dykt upp än. Han som skulle få mig på fall med ett ögonkast och röja undan alla tvivel om att jag nånsin skulle hitta någon. Kanske hade dethär helt enkelt att göra med att jag inte kunde falla för killar, undrade jag. Erkännas bör att jag kände mig lite lättad av den möjliga insikten. Det skulle ju förklara varför jag nobbat ett antal finare killar som varit into mig med motiveringen att jag inte kände lika mycket som de verkade känna.
Ändå övertygade inte detta mig helt och hållet. Det fanns (och finns) kontrabevis.

Dessa kontrabevis, samt min fortsatta vandring på den förvirrade sexuella läggningens väg, tänker jag skriva om i nästa inlägg.
Jag kan hinta om att läsandet av Brudens blogg har en del i det hela...

P.S. Och nu nojjar jag en smula över det faktum att jag skriver om allt detta... Lugnande kommentarer mottages tacksamt! D.S.